ah ah ahh [...] the big jump [...] *scratch*

Istället för att bara lyfta på den blanka blåa telefonen så blev något fel, signalerna till hjärnan fungerade inte så bra, kanske berodde det på brist på sömn eller så berodde det på det nyvakna tillståndet. En frisk människa skulle inte slå sig själv i huvudet med en mobiltelefon, det är i alla fall inte vad man skulle förvänta sig av en frisk människa. En frisk människa vaknar inte och slår sig själv i huvudet med en mobiltelefon. Även om det finns otaliga definitioner på 'frisk' och även om jag (förmodligen) inte definerar det på samma sätt som 'den gråa massan' så spelar det ingen roll. Det är en trivial händelse som förmodligen inte har någon betydelse i längden.

Om jag skulle vakna upp och istället upptäcka att det var något som saknades, det skulle finnas något som gnagde på mitt medvetande, även om jag själv inte kunde förklara vad det var, så fanns det fortfarande där. Det skulle inte vara något man kunde ta i, det skulle inte vara en fysisk entitet. Istället skulle det (kunna) vara en känsla, fast utan värdering, den skulle vara varken bra eller dålig (det skulle inte ens finnas något bra eller dåligt). Skulle jag då försöka förstå känslan, eller skulle den bara vara?

Kommer man någon gång till det stadiumet när man inte längre förundras över saker eftersom de alltid har funnits där, behöver man ett slag i huvudet för att förstå?

Mina tånaglar hade plötsligt växt sig väldigt långa, det var länge sedan jag såg mina fötter överhuvudtaget. Jag hade nästan glömt bort dem och det var för att de inte gjort sig märkta, de hade bara funnits där. Sen började det göra ont, lilltån värkte när jag gick, först då märkte jag att mina fötter var lite arga på mig. De tittade först lite argt på mig, sen visade de mig hur illa de tyckte om mig, och hur gärna de ville att jag skulle uppmärksamma dem.

- Sätt inte bara sockor på mig varje dag
- Men jag har ju inte tid
- Det där är bara en dålig undanflykt, vi vet båda två att det där inte stämmer
- Ja, det är möjligt men det spelar ingen roll. Faktum kvarstår att jag faktiskt inte prioriterar er så högt längre. Jag vet att det förmodligen inte är så schysst mot er, men det är bara så det är.
- Det kommer bara bli värre och värre om du fortsätter behandla oss såhär, kan du inte åtminstone bara försöka lite?

Jag funderade ett tag. Det var klart att jag kunde försöka lite till, det var ju faktiskt inte så att jag inte hade tiden. Efter ett tag så tittade jag på 46:orna med en ganska sval blick, man kan inte ge dem ett finger, för då tar de hela handen.

- Okej, jag ska försöka.

Efter det så blev det helt tyst, det var som om de inte längre fanns där, som om konversationen aldrig ägt rum. Jag petade lite försiktigt på dem. Ingen reaktion.