Då tar vi och rundar av det här lite snyggt. Som på tv.

Jag kan berätta om den stackars lilla flickan som inte hittade hem i vintermörkret, om hon som sprang vilse trots att hon fick den lilla handritade kartan i sin hand. Kanske ville hon innerst inne springa vilse, hon var övertygad om att det inte spelade någon roll, hon skulle ändå fortsätta med detta i hela sitt liv. De stora, nästan svarta ögonen var djupare än någonsin, men samtidigt berättade de inget nytt.

Från minus till plus, är det så jag ska komma ihåg det här? Temperaturmässigt så stämmer det, ekonomiskt så stämmer det, men spelar det någon roll (frågar jag mig själv fastän jag själv verkligen vet svaret). Men annars då, blir det här något bra på riktigt, att åka från b/s och till m.

Nu kom jag bort mig och började göra annat.

Har vi varit öppna och kommit fram till något mer fritt från värderingar? Jag skulle nog inte säga det, även om jag väldigt gärna skulle vilja det. Idag insåg jag något;
Det spelar ingen roll hur mycket av ens liv som kretsar kring förutbestämd planering och mål, för i slutändan så tänker man ändå inte framåt, på riktigt.

Jag kan ju passa på och berätta om mina underbara lockar, imorrn blir jag klippt och om det blir snyggt vet jag inte, men jag är nästan övertygad om att det inte kommer bli det :).

Snipp snapp snut, så var boden slut.

Lägg till en nolla till det där...

Jag har allt fixat, eller nästan allt iaf. Allt praktiskt är fixat och allt verkar bli jättebra. Jag har hyrt ut min lägenhet i stockholm till världens ärligaste kille, som dessutom är flexibel. Jag har fixat lägenhet i malmö, eller jag kanske borde säga att min syster har fixat lägenhet, jobb har hon också fixat. Jag ska jobba på Ebbas skafferi i lund och chefen, eller vad hon nu är, verkar vara jättetrevlig. Det är lite roligt ändå, så fort jag pratar med en skånsk tjej i telefon, så känns det som om jag känner henne eftersom för mig låter alla nästan likadant, så jag är helt avslappnad och pratar som om det vore någon jag känt länge.

Tack Emma, jag uppskattar det verkligen.

I övrigt så är allt som vanligt, eller, jag jobbar på som elektriker här i svinkalla boden, drar kablar och skär mig i fingrarna, äter fryspizzor till lunch och om micke är hemma så lagar jag middag. Fast idag så gjorde jag klart hemsidan till KÅ-Ges EL och det känns bra, det första projektet jag någonsin gjort där koden är riktigt bra. Designen ska vi inte prata om, den är väldigt stel men det måste den vara också. Blä.

Stockholm på tisdag, åka till malmö på torsdag, börja jobba på fredag.

Vive l'avion!

Örnen har landat, fast omvänt.

När jag var ihop med Sanja så hade jag en oerhörd rädsla för att skriva något jag skulle kunna pikas för, att jag skulle skriva något som inte mötte upp till mina egna standarder eller mått. Man skulle kunna tänka sig att det här försvann då vi slutade vara tillsammans, då vi inte längre pratade med varandra. Så var inte fallet, det är väldigt mycket än idag som jag helt enkelt inte vågar skriva, eller som jag skäms för att skriva, för jag vet vad hon skulle tycka om det, jag vet hur hon skulle rynka på ögonbrynen inombords, även om hon aldrig gjorde det rakt åt mig, så hade jag alltid höken ovanför mig. Nu när jag pratade med henne idag så var det samma sak, jag kände verkligen hur allt jag sa bara blev skit och helvete, jag kände hur det fick henne att reagera och jag kände också den avsky hon fylldes med. Ett sådant psykologiskt järngrepp - som lika mycket jag är ansvarig för, jag kan inte stå upp för mig själv i alla lägen - börjar nu lätta, men det är fortfarande inte så att jag känner mig starkare i vad jag säger och skriver. Jag känner fortfarande ett behov av någon som knäpper mig på fingrarna, så jag slipper inbilla mig sådant.

Hur kommer jag bort från det behovet?

Rubber time

I would write the ending if I could and if you'd like. I'll make
up a story, I'll blurt the ending out. I'll dress up in black. I'll cook your food. I'll buy the cat.

nite'

tick tack

Lewis Carroll var väl en trevlig man utbrast mannen längst fram i kön, trots det bryska och plötsliga uttalandet så var resten inte sena med att instämma, de nickade i takt. Konformiteten hade slagit till, egentligen hade den alltid funnits där men med tiden och det lilla utbytet som skedde så hade den nu tagit överhanden. Den styrde allting. Jag själv stod där som förryckt, vad skulle jag ta mig till?

Jag visste mycket väl att de i denna lilla stad inte tyckte att Lewis Carroll var en trevlig man utan att de i själva verket inte ens visste vem det var, med undantag av några studenter av den gamla skolan. Men jag kunde inte undgå att bli äcklad av detta nät som låg över allting i staden, över taken, över gatorna, ja tom över råttorna och kackerlackorna.

Jag behövde inte köpa de där tidningarna nu, det kunde vänta till sedan. Istället drog jag mig undan och satt mig ner på Café en la Rosé och tog en dubbel espresso medan jag ögnade genom myllret på gatorna.

Akta dig handen, du har fått en konkurrent

Jag är sjuk och har inget att skriva.



15 dagar kvar av boden!

Mikael Hjort

Det är mycket möjligt att personen i fråga kommer läsa det här, men det kan kanske vara bra för honom.

Ända sedan när jag var liten så har min lillebror varit väldigt snäll, godtrogen och naiv. Han var den som gav bort sitt godis när man frågade om man kunde få det, den som serverade en när man bad om det (nu låter det som om jag utnyttjade honom, och ja, det gjorde jag faktiskt, jag var stundtals även elak mot honom. Något som jag inte alls är stolt över idag.). Min lillebror har alltid hyst en enorm respekt för mig, kanske var det för att han såg upp till mig för att jag var bra på fotboll och cs, kanske var det bara för att jag var hans storebror.

Min lillebror (som enligt väldigt stereotypiska termer är min halvbror, jag hatar uttrycket) har växt upp med sin mamma, Siv. Jag har fått höra väldigt mycket skit om Siv genom tiderna, delvis från pappa men nu på senare tid mycket från Micke. Micke är Sivs enda barn och hon älskar verkligen honom över allt annat (Det råder inga som helst tvivel om detta, jag hänvisar till mig själv som personkännare). Detta har lett till att Micke blivit vad man kallar bortskämd, han har alltid fått (eller ofta) vad han har velat ha. Alla är nog medvetna om konsekvenserna av detta.

Situationen som verkligen fick mig att bli arg, jag blir inte särskilt ofta arg, hände nyss. Micke har sedan en tid tillbaka planerat att sälja sin skoter, och köpa en ny för 50000 (eller mer). Micke har erhållit ett arv från sin moster sylvia, men det är fortfarande mickes mamma, Siv som råder över det. Här kan man väl invända men hursomhelst är det så situationen ser ut. Hursomhelst, idag skulle micke och siv åka och hämta den nya skotern. Jag vet inte riktigt varför det inte blev så men hursomhelst så sa Siv att de kunde hämta den imorgon istället. Micke blev då rasande, någon som är väldigt skrämmande när man tar i beaktning hur snäll Micke egentligen är. Han kallade sin mamma en massa olika namn och betedde sig rent ut sagt som ett svin. Han kallade henne lögnare för att hon 'lovat' att de skulle hämta skotern idag (detta skulle kanske vara ett normalt beteende (okej, normalt är väl inget man ska se på som norm)). Jag försökte prata med honom, men det går inte när han blir arg, och särskilt inte när han blir arg på sin mamma.

Min lillebror är nästan alltid så här när han pratar med sin mamma överhuvudtaget, något som verkligen är ganska sjukt är hur han trots allt säger 'puss puss', med en väldigt ointresserad ton när han pratat med sin mamma i telefon.

Det går att spekulera i varför han beter sig såhär, men det tänker jag absolut inte göra. Jag har försökt att få honom att berätta något som uppenbart inte är vinklat till hans fördel, utan framgång.

Det är väldigt mycket jag vill prata med micke om, eller jag ska säga som det är, det är väldigt mycket jag vill LÄRA micke. Om det jag nu vill lära honom är bara vad jag tycker är viktigt vore ju väldigt dåligt. Men om jag skulle försöka bena upp allting i mer generella termer, som inte alls behöver dölja extrema värderingar, skulle det fungera då?

Micke har alltid lyssnat på mig, men det har blivit sämre och sämre med tiden, det skyller jag på Boden och dess invånare. Jag är rädd att jag kommer ta i så pass mycket att han kommer sluta lyssna på mig överhuvudtaget.

Dilemma.

Kedjan är svag, och länkarna fel.

Jag drömde att jag på något sätt fick ett "husdjur", det var en fjäril som var ganska liten, med bruna mönster på vingarna. Det här var ingen vanlig fjäril, den kunde transformera sig till andra former, den blev bla en katt som gjorde en massa konster när jag, sanja, luna och jana gick genom ett torg i någon stor stad (inte riktigt säker på var, men förmodligen någonstans i mellaneuropa). När vi skulle gå till bilen för att åka vidare så var jag orolig för hur fjärilen skulle klara resan i bilen. Värt att lägga till är att fjärilen lyssnade på tilltal och kom alltid tillbaka, även om både jana och sanja inte trodde på det. När jag skjöt fram framsätet, det var en bil med bara 2 dörrar (jag vet 3), så transformerade fjärilen sig igen, nu blev det en ganska stor hund, någon typ korsning mellan blodhund och dalmatin, kanske mer dalmatin. Hursomhelst, i bilen försökte jag lära hunden (fjärilen) att svara ja eller nej, och efter lite träning så lyckades jag med det. Då transformerades hunden igen, och blev nu en väldigt söt tjej, hon var olycklig och berättade om allt hon hade varit med om. Allt det här var det ingen som höjde på ögonbrynen för, men det var bara jag som var intresserad av att samtala med jagvetintevad. Fjärilen (hunden, katten, tjejen) och Sanja gick in i en märkesaffär, vad de skulle köpa var osäkert, jag följde med på säkert avstånd. Här vaknade jag av micron som pep, mamma hade inte stängt av den.

Jag var ute med kristoffer och jesper igår, vi var på TC och det var boden i ett nötskal. Det var medelåldersmannen som inte förstod att - tjejen som halva hans ålder - inte var intresserad. Man träffade alla man kände som fortf bodde kvar i boden men det var inte alls trevligt, de flesta var ganska korta och undflyende. Utom johnny, killen som jag knappt kände då och inte nu heller. Han var riktigt trevlig och uppriktig.

Jag grät i torsdags, trots att det jag grät för var vad jag visste hela tiden.

Jag glömde förresten. Jesper satt och ringde till folk i min telefonbok, på fyllan såklart. Han ringde upp till 'Granne' som jag inte hade någon aning om vem det var. Han ringde till 'José' och frågade om han kom ihåg honom från båten, hur jose hade försökt dra den här tidigare också. Jag skrattade så jag grät, och det var jag inte ensam om. Det här var på förfesten hos jesper, då vi spelade poker och drack tolvor. Det berättades skräckhistorier från guldfisken och vi pratade om hur öde boden var. Jag förstår inte hur man kan vara nöjd, när man inte ens är nöjd.