vi gör såhär i norge, det är kutym.

mon coeur

Frystorkad fisk

Här ska vi skriva om hur bra väder det har varit ute, hur trevligt det har varit att vara ute i solen. Man ska skriva om hur brun man har blivit och hur skönt det är att sommaren äntligen är här. Sen ska man skvallra lite, kanske prata lite skit om den där tjejens syster som gjorde si och så. Sen ska man beställa sin latte och sörpla den långsamt, samtidigt som man ger kvinnan som går förbi lite elaka blickar (för hon kan faktiskt inte klä sig så när hon är i den åldern). Men jag vill ju inte skriva det. Faktiskt.

Sen kom regnet, det varade ett tag och kom utan förvarning. Jag satt där, ganska paff, även om jag förstod att det var något som var fel, jag märkte det från första början. Jag pratade lite med moder natur men jag fick inte något svar. Hon vred och skruvade på sig för att undvika själva ämnet. Sedan började det regna som sagt. Jag funderade ett tag på varför jag inte grät, varför kunde jag inte gråta just då, spelade det inte någon roll, brydde jag mig inte?

- Hörru, visst är vi inte i Sverige?

Han pratar lite tyst med sina kompisar, säger åt dem att vi faktiskt är på möllan (det skulle då vara roligt, eftersom möllan faktiskt är beläget i Sverige. Ingen skrattade.)

- Nej, vi är i Malmö.

Svarade jag spontant.

- Haha, det var ännu bättre [...]

Han skrattade lite, han var förmodligen lite berusad. Han såg nästan upp till mig, det var som om det var det bästa svaret han kunde ha fått. Underbart, ännu en jävel att se ner på.

(vi kan ta den sista delen lite på skämt)

Skotrar

Jag är en mycket lat människa bitvis. Saker händer och ibland fastnar jag bara där, likt ett nertrampat tuggummi i en nött trottoar. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker ta bort det (varför skulle du nu vilja det? du jobbar ju faktiskt inte på parkförvaltningen). Fast egentligen behöver man nog bara viljan. Jag har oftast perioder, små intensiva timmar då jag blir hur handlingskraftig som helst, då jag vill bygga hus och göra allt.

Men sådana perioder kommer väldigt sällan av sig självt, jag behöver något slags katalysator för att komma igång. Det brukar oftast hjälpa med en bra film (och inte dålig), det behöver inte vara en feelgood eller liknande utan det brukar räcka med att det bara är en bra film. Då kommer min hjärna (eller hålet?) igång och allt känns hur jävla bra som helst. Det fungerar nästan bättre med en bok, det är precis när jag läst klart den som allting faller på plats. Det känns som jag haft den här dialogen med mig själv innan. Blä.

Men vad hände med skotrarna? Det är ju faktiskt sommar och man kan inte ens köra skotrar här i skåne även om man skulle vilja det. Jag gillar att köra skoter, även om jag uppskattade omgivningen bättre när jag åkte senast.

"Vill du vara för dig själv?"

Nej, jag vill inte vara för mig själv. Jag trivs ju med dig. Det är mest det att jag blir less på mig själv. Jag ser hur, stundtals, vissa mönster upprepas, hur jargongen blir likartad tidigare situationer. Det är de vanliga triviala situationerna som jag avskyr, även om jag ofta har problem med att ta mig ur dem, så är de bara dem jag är less på. Inte dig.

Sebastian är fortfarande väldigt konstig, om inte konstigare.

and in the evening she still sings it...

Nu ska jag gå och bada istället.

Hello, Mr Talbot

- How do you do?

But excuse me, why did you say that? Miss Tanningsworth asks a bit amiss. She's been thinking about what Mr Talbot said now for a while. She couldn't really find out what was the cause of such a comment about her inner self. She could not recall anything that would lead him to such a conclusion. But now, when she finally took herself the courage to confront him with the issue, the answer is nowhere to be found.

Mr Talbot found himself in a crummy position. How could he defend (or explain) such a comment now? He did not really know why he said that thing, but he was positive about the truthfulness in the comment. He sincerely thought what he said. It was something most people would frown upon, but for him, it was something beautiful.

The two little birds talked for a while and later parted their separate ways...