"Ska vi prata om något som inte relaterar till dig?...

...Din jävla självcentrerade hora"

- Nej

Svarar jag lite tafatt, egentligen blev jag lite tagen på sängen när jag sa det där till mig själv, sen insåg jag faktiskt att det var min egen blog jag skrev på, det är väl i viss mån mening om att den faktiskt ska relatera till dig, även om den implicit behöver handla om dina dagliga strapatser.

Skafferiet är fullt som vanligt, stress och relativt dåligt betalt. Det är tur att man har tittie, det var väldigt länge sedan jag lärde känna någon som jag kommer så bra överens med. Visst, det finns vissa oegentligheter, men det blir bara lite roligare med sådana. Jag föreställde mig att vi hade ett eget café idag, tittie och jag, jag gick omkring och bar på stora tunga soppåsar medan tittie stod där med kepan ganska högt upp på huvet och lite på sne. Hon skakade lite på huvudet och log samtidigt. Vi hade väldigt roligt på caféet som hette Tittie Tut och Saddams café (jag vet, det första namnet är mycket roligare än det andra men det är inte mitt fel).

Det är en sak som känns lite tråkig, trots att jag i början ställde mig lite tveksam till en viss ryska på jobbet, så har jag börjat gilla henne mer och mer (inte på det sättet). Hon är rak och säger verkligen vad hon tycker (men missförstå inte, det finns massor av människor som gör det, fast på fel sätt) men nu ska hon sluta om två veckor, och vi kommer förmodligen aldrig mer att talas vid. Äh, överdriv inte nu.

Malmö är charmigt, jag gillar uteserveringarna klockan 23 på kvällen bättre än de i prag, (nu skulle jag kunna skriva en massa tråkiga saker som bara hade misstolkats om stämningen och personerna som sitter där, men jag hindrade mig själv i sista stund, phew.).

Det är sommar i mars och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen även om kalsongerna drar mig åt ett håll.

[...] ...go

Nu är det dags att sätta namnlappar, att fackindela och ta på sig solglasögonen, solen är här för att stanna i 5 minuter!

Sen min första dag här i malmö har solen var lite sådär småtaskig, ibland har herr sol bara ignorerat mig flera dagar i streck, sen för att jag inte ska tappa intresset helt så har han visat sig sådär lite kort. Hade jag varit en lapplisa så hade jag sagt upp mig direkt.

Det blev inte roligare än så, nu går jag och köper lite träningsverk på närmaste gym istället.

ibland skrämmer du mig...

Ibland skrämmer jag mig själv, ibland äcklas jag av min egna undermedvetna pragmatiska sida. Det är ingenting jag faktiskt kan kontrollera, även om jag stundtals bara skulle vilja stänga av den. Var den kommer ifrån vet jag inte, men jag skyller på stjärnorna. Jag vill inte låta dryg och självgod när jag skriver det här, men jag vet inte om det går att undvika. Hursomhelst, jag kan, efter att ha träffat en människa väldigt kort, eller inte alls, utan bara pratat med den, säga en hel del om den. Jag brukar ofta kunna säga om personen har syskon och i vilken succession personen är i syskonskaran. Jag brukar veta vad människor jag träffar kort gillar, och till en viss grad förstå hur de fungerar. Om det är något som gnager på människan så märker jag det direkt. Varifrån det kommer vet jag inte, men jag tror att det är en kombination av kroppsspråk, små detaljer, små rörelser, små saker överhuvudtaget, som jag tror (eller vill tro) att de flesta inte samlar in på samma sätt som jag gör.

Det jag äcklas av är hur jag, likt en robot, använder mig av den informationen, denna gång medvetet.

Jag satt och letade synonymer för detta, undermedvetet pragmatisk, är väl det närmaste jag kan komma, men det är inte ens ett ord.

ah ah ahh [...] the big jump [...] *scratch*

Istället för att bara lyfta på den blanka blåa telefonen så blev något fel, signalerna till hjärnan fungerade inte så bra, kanske berodde det på brist på sömn eller så berodde det på det nyvakna tillståndet. En frisk människa skulle inte slå sig själv i huvudet med en mobiltelefon, det är i alla fall inte vad man skulle förvänta sig av en frisk människa. En frisk människa vaknar inte och slår sig själv i huvudet med en mobiltelefon. Även om det finns otaliga definitioner på 'frisk' och även om jag (förmodligen) inte definerar det på samma sätt som 'den gråa massan' så spelar det ingen roll. Det är en trivial händelse som förmodligen inte har någon betydelse i längden.

Om jag skulle vakna upp och istället upptäcka att det var något som saknades, det skulle finnas något som gnagde på mitt medvetande, även om jag själv inte kunde förklara vad det var, så fanns det fortfarande där. Det skulle inte vara något man kunde ta i, det skulle inte vara en fysisk entitet. Istället skulle det (kunna) vara en känsla, fast utan värdering, den skulle vara varken bra eller dålig (det skulle inte ens finnas något bra eller dåligt). Skulle jag då försöka förstå känslan, eller skulle den bara vara?

Kommer man någon gång till det stadiumet när man inte längre förundras över saker eftersom de alltid har funnits där, behöver man ett slag i huvudet för att förstå?

Mina tånaglar hade plötsligt växt sig väldigt långa, det var länge sedan jag såg mina fötter överhuvudtaget. Jag hade nästan glömt bort dem och det var för att de inte gjort sig märkta, de hade bara funnits där. Sen började det göra ont, lilltån värkte när jag gick, först då märkte jag att mina fötter var lite arga på mig. De tittade först lite argt på mig, sen visade de mig hur illa de tyckte om mig, och hur gärna de ville att jag skulle uppmärksamma dem.

- Sätt inte bara sockor på mig varje dag
- Men jag har ju inte tid
- Det där är bara en dålig undanflykt, vi vet båda två att det där inte stämmer
- Ja, det är möjligt men det spelar ingen roll. Faktum kvarstår att jag faktiskt inte prioriterar er så högt längre. Jag vet att det förmodligen inte är så schysst mot er, men det är bara så det är.
- Det kommer bara bli värre och värre om du fortsätter behandla oss såhär, kan du inte åtminstone bara försöka lite?

Jag funderade ett tag. Det var klart att jag kunde försöka lite till, det var ju faktiskt inte så att jag inte hade tiden. Efter ett tag så tittade jag på 46:orna med en ganska sval blick, man kan inte ge dem ett finger, för då tar de hela handen.

- Okej, jag ska försöka.

Efter det så blev det helt tyst, det var som om de inte längre fanns där, som om konversationen aldrig ägt rum. Jag petade lite försiktigt på dem. Ingen reaktion.

and just then the switched flashed...

På en grönmålad parkbänk av trä sitter en ung man. Han har på sig en blå och vit sportig vindjacka, den passar honom inte, det är som om man tagit på en chimpans en frack och kallat honom Winston, fastän hans namn vore Karl. Den unga mannen läser en bok, den har ett vitt omslag med något slags träd och en naken kvinna endast iklädd en handduk, hon ligger ner och blundar...

Det var 8 sidor kvar av boken, som trots att den var en novellsamling inte skulle ge samma sensation om jag skulle läst de sista sidorna någon annan gång. (fan vad jag har problem med att formulera).
tbc

...och sen var det inga moln kvar

Idag har vi cyklat på den lilla cykeln med den lilla systern i släptåg fasthållandes i min ryggsäck. Vi har suttit på gustav adolfs torg och bara tagit det lugnt. Första riktiga dagen med sol sen jag flyttade hit, det kändes skönt. Jag hade nästan glömt bort solen, men nu är vi lika bra kompisar som vi var i grekland, även om vi båda insåg att vi inte kunde umgås hela tiden.

Jag har träningsverk, och förhoppningsvis så kommer det ge resultat.

and it was sweet, and it was good...

De senaste 24 timmarna har varit väldigt homocentrerade. Först så har jag varit på förfest någonstans vid södervärn med tittie och hennes tjej.

- Hej, Adam
- Hej, Carolina

Jag funderar ett tag, och frågar sen vad hon heter i efternamn. Det visar sig att det är carolina som växte upp i samma lilla idylliska område utanför boden. Trots att jag brukar hata nostalgi, så var det faktiskt trevligt att prata om sådana saker, kanske var det för att det var så långt bort i tiden. Hursomhelst så ramlade vi vidare med våran påse med alkoholhaltiga drycker i.

Vi hamnar i en - liksom den förra där förfesten var - mycket lummig och trevlig lägenhet med väldigt skön stämning. I köket så dansar två killar med varandra och i hallen står ett gammalt, relativt litet bord som fungerar som pingisbord. Trots att kanterna är rundade och att det finns skarvar på två ställen så fungerade det till en viss grad. Värt att notera är kanske att jag var den enda personen i sällskapet som inte var homosexuell (eller bi((?)). Vi satt där ett tag och jag pratade om idrott, och arkitektur med en kille som hette någonting. Jag blev bjuden på ungersk nationalsprit.

Efter ett väldigt oväntat nederlag så stapplar vi vidare, på vägen så börjar jag få dåliga vibbar överhuvudtaget, jag kände mig ganska utanför när de pratade om hur deras föräldrar såg på att de var homo. Hursomhelst så följde jag på något sätt med gänget in på deep (gayklubb) och blev där raggad på av 35-åriga muskelknuttar. Konstigt, men smickrande.

Idag har vi varit på homoutställning på malmös konsthall, sen orkade jag inte skriva något mer. Istället kan ni få en bild där jag ler och har ett grapefruktskal i munnen.

You think he can give you wealth...

Jag har jobbat, lagat mat och sprungit benen av mig.

Jag är en sådan som alltid jobbar så mkt som möjligt, jag springer i trapporna och tar aldrig raster, även fast det inte behövs.

Wong Kar Wai, haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa-ha.


äh, jag har ingen lust.

ra-t, ta ta taaaaaa, ra ra ra-rrrrrr

Precis när regnet föll över hans huvud så tänkte han tanken. Det var fortfarande dimma kvar över staden och det kändes att det var fuktigt i luften, han frös. Det var länge sedan har brydde sig om han frös eller mådde bra, det var sådant som nuförtiden inte spelade särskilt stor roll. Det var snarare så att han var fascinerad över naturens krafter, här hade den avancerade kapitalismen ingen chans. Hans hår var rufsigt och otvättat, ojämnt och flera olika färger. Hans rock var sliten, fickorna hängde inte längre där de hängt när han införskaffat rocken på affären vid drottninggatan. Han hade ett par smutsiga byxor som var 2 tum för stora i midjan, något han hade löst med ett billigt skärp köpt på ett gatustånd i Grekland. Mannen brevid hade visat upp sina tvättsvampar, naturliga svampar från havet som inte kommit dit på så naturliga vägar. Mannen visade först upp de amerikanska tvättsvamparna, han hade en ganska vänlig ton, men man visste redan innan de första orden vad och hur han skulle berätta. När intresset hade falnat, det fanns egentligen inget intresse där från början, så gick han därifrån, till försäljarens stora förtret. Skärpet var numera trasigt, och piggen som man använde för att justera storleken hade slitit sönder skärpet. Det var ingen som ifrågasatte om det var ett självmord eller ej.

Ljuset dränkte allting, ingenting fanns längre kvar

Jag stod precis på balkongen i solljuset. Jag tittade på människorna som gick förbi, de som körde sina bilar och tutade som vanligt, trots att det knappt var någon trafik. Jag lyssnade på Belle & Sebastian - Beautiful och mådde allmänt bra.

Vad har hänt sen senast? Jag har rakat av mig allt mitt hår, jag har fått kock som titel, jag har haft halsfluss, jag är inte längre singel, jag har för första gången i mitt liv ätit receptbelagd medicin.

Jag ville skriva någonting här, man jag kommer inte ihåg vad.

Jag ska börja skriva drömdagbok och styra mina drömmar.