Det var varmt ute...

... trots att solen inte sken, jag gick tillbaka mot busshållplatsen på en gata som jag inte visste namnet på. Jag hade varit på en intervju, samt en introduktion till en ky-utbildning med utbildningsstart nu i augusti. När man väntade på sin tur så satt man där, i kanske en halvtimme eller så, och allting var bara typiskt svenskt. Man pratar inte med varandra utan istället befinner man sig i något slags vakuum, alla tycker att stämningen är jättetryckt, men ingen vågar säga någonting. Det gick hursomhelst bra, alla var nöjda med mig och tyckte att jag skulle gå utbildningen. Men jag vet inte faktiskt, får tänka lite på det.

Sen när jag kom hem så hade jag fått post, och inte vilken post som helst utan världens finaste post, med tejp och allting. Rutan för kärleksbrev var ikryssad, och när jag såg "tag värvning" så var jag helt såld. Sedan så stod det jättefina saker i brevet som gjorde mig jätteglad.

Hon säger att jag är det bästa av två världar. Jag skriver massa saker här, men sen kommer jag fram till att det är alldeles för cheesy. Tyvärr.

- Vad fint namn!
- Du skulle bara veta vad fin hon är

Tur, för det där var ju inte alls cheesy.

Jag har ätit veggoburgare och pratat med norrmannen, han är alltid lika glad för ingenting.

Nu ska jag hämta ut paket, slänga tomglas och fika med mikaela.

Jag kan inte sova

Det går inte. Jag vet att det är svårt, jag vet att de förmodligen behövdes just då, och säkert en lång tid efteråt. Jag kan inte ens försöka förstå känslan, jag kan inte hjälpa egentligen. Jag vill bara säga: jag kan hjälpa dig, jag kan hålla om dig när det är som svårast, jag kan trösta dig när du blir ledsen. Men kan jag göra något egentligen, spelar det någon roll? är det för långt skridet?

Och sen, vem är jag att säga så. Vem fan är jag.

Du tror för mycket adam, du tror absolut för mycket om dig själv. Fan, fan, fan.

Jag vill hjälpa, jag vill att det ska gå. Det är inte ingenting, det är absolut inte ingenting. Det spelar ingen roll, det är aldrig bra.

försök sova.
.
.

Idag

så dog något. Det är svårt att försöka beskriva känslan, men det var som om en del bara föll av mig, till synes livlös. Jag tappade något, även om jag inte förlorade det. Om jag hade förlorat det så hade jag inte erinrat minnet av det. Även om jag inte själv förstår om det är något positivt eller negativt laddat så blev jag nedstämd. Jag vet. Jag vet att det enda som är konstant är förändring, men ibland så är det svårt att tänka så.

Jag önskar att jag var autistisk på riktigt.

den gamle och hafvet

14 kronor fattigare,

ett skrapsår i pannan rikare och en kurrande mage senare så var jag kär.

Vi kan städa, blåsfiol och flöjt

det är...

...nästan roligare såhär i efterhand men det var i lördags.

Bottenplattor, finns det sådana i proppskåpet?

Sen kommer annika upp och frågar något. Då blir det lite konstigt, herr elektriker säger något i stil med; Jag tror nog inte du vet vad det är.

Annika tar illa upp, egentligen så missförstår hon herr elektriker (vilket långt ifrån var självklart) och uppfattar det som något nedlåtande mot henne, då hon bara är 17 år och en ganska liten tjej. Jag säger något som får det att låta ännu mer fel och förklarar inte. Normala människor vet inte vad bottenplattor är.

...

Jag kommer inte ihåg särskilt många saker från min barndom. Detta slår mig hela tiden, men mest då jag hör min lilla syster berätta om vad jag gjorde när jag var liten. Man skulle kunna tro att jag skäms för mina bravader (eller strapatser?) men det gör jag inte alls. Jag var liten då, väldigt liten (det var min näsa också). Men varför kommer jag inte ihåg saker?

- Du har ju inte haft någon dålig uppväxt, säger emma, nästan lite irriterat.

Det var ju faktiskt inte så jag menade, jag sökte bara någon bakomliggande anledning till att jag faktiskt inte kommer ihåg särskilt mycket om min barndom, förutom när emma berättar om den. Då kommer jag ihåg även om mycket gått förlorat.

1 more to go.

som på tv, fast utan alla färger

The cobblestones keep growing with every step

left, right
left, right
left, right

if you slip, i'll fall

I'm afraid of walking when there's no-one guiding me

left, right
left, right
left, right

if you slip, i'll fall

Where's that ocean and where's the scenery?

indie, vad är det? indisk musik?

You can only do so much. You can never see yourself as an independent entity. You will always be affected by the motions and actions around you. It does not matter how much you try, you can never escape the fact that you are human.

Akta dig för eld och djupa vatten, du kan kanske överleva annars.