Radikal.

Idag så gick den borgerliga alliansen ut med att de unisont är för en utbyggnad av kärnkraften. Det tidigare kritiska borgerliga miljöpartiet (centern) är nu helt plötsligt helt okej med en utbyggnad, något de tidigare varit starkt kritiska mot. Maud Olofsson hävdar ändock att de inte ändrat åsikt i frågan, utan snarare att de kan leva med kärnkraften som en del av den svenska elförsörjningen under en överskådlig tid. Frågan är vad det uttalandet egentligen innebär, att de inte tycker det är en hjärtefråga för partiet, eller om de helt enkelt har förstått att de aldrig kommer få sin vilja igenom via alliansen.

Hursomhelst så är beslutet väldigt underligt. Trots att det svenska folket på senare tid verkar ställa sig alltmer positiva till kärnkraft så finns det fortfarande ingen plan för slutförvaring. Jag tror personligen inte att faran för en olycka är särskilt stor, inte med den rigorösa säkerheten som råder på de svenska kärnkraftverken. Men faktum kvarstår fortfarande, vi har inga säkra och hållbara planer för hur kärnavfallet ska slutförvaras. Just nu är planen att, efter den första förvaringen, bara gräva ner skiten, långt ner i berggrunden och sedan hoppas på det bästa. Känns som det är väldigt många gamla tongångar som klingar igen där. Utnyttja naturen så långt det går och blunda för konsekvenserna. Att uranet, likt oljan, är en naturtillgång som inte är förnybar verkar inte heller vara särskilt intressant att diskutera.

Men det är ju det enda vettiga alternativet, påstås det. Lustigt att det argumentet inte alls fungerar när någon föreslår kolkraftverk, vilket är långt mer lönsamt än ett kärnkraftverk. Då spelar helt plötsligt naturen in i bilden, för att vi ser konsekvenserna av vårat handlande.

Det är mycket roligare att leka om vi själva får skapa reglerna och om någon annan städar upp efter oss.

Artikel om frågan i di
Förslaget i DN