Första gången jag såg honom blev jag helt ställd. Jag förstod inte var han hade kommit ifrån, eller vad hans syfte med besöket var. Det var första gången någonsin jag sett en man med ett sådant distinkt anlete. Hans mun var stor och bred, när han pratade föreställde jag mig att den hade ett eget liv och det verkade verkligen som om den hade det. Den rörde sig helt asynkront med resten av ansiktet. Ibland brukade jag likna den vid en mask. När jag berättade det för honom så försökte han dölja det faktumet att han tog illa upp, han harklade sig lite och tittade lite försynt snett nedåt. Efter ett tag så sade han:
- Det är lustigt att du säger så, för det är nämligen första gången jag hört något liknande
Sen fnissade han till likt en liten flicka, torkade sig om munnen och log nöjt. Men jag visste vad han egentligen kände, det hade jag gjort från första gången jag sett honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar