b9 c0 b5 a3 b1 a8 b5 b2 b3 -

Det här är lite för utlämnande så jag krypterar vissa delar. Ni får inte nyckel om ni ber om den.

När jag tänker på stockholm från malmö så känns det nästan synd att man inte bor där längre, jag tänker tillbaka på vad som hänt där och den historian som rotat sig kvar i mitt minne. Det finns inget bra, det finns inget dåligt. Det är en konstig känsla som infinner sig precis när man går av bussen vid s:t eriksplan (jag går av där för att jag vill promenera i staden, även fast klockan är mycket). Jag blir inte ledsen och det är inte heller någon klump i halsen som kväver mig utan mer bara en konstig känsla. En känsla som gör mig oförmögen att relatera till någon som någonsin har hänt mig i stockholm, en känsla som bedövar mig likt psykopharmaka.

b7x1c1 b3ab0 b9c1ac3ac1 b6a8a7 b6x1b7b7b2c2b4b8c1 c2x0 b4x1b7b7c2 a7a8c3 b2b7c3a8 c5a8c1b4b5b2b0c3, a7a8 a9ab7b7c2 a7x1c1 a8b7 b0x0b7b0. b7c4 x1c1 a7a8 bac1a b4c4b5b2c2c2a8c1 c2b8b6 c2c5ac1ac1 b9x0 c3b2b5b5c3ab5, a8c2c2a8b7c2a8b7 b1ac1 a9x2c1c2c5c4b7b7b2c3. b3ab0 a9x2c1c2x2b4a8c1 a8c1b2b7c1a b6b2b0 b8b6 c3b2a7a8b7 b7x1c1 a7a8c3 b2b7c3a8 c5ac1 c2x0, b6a8b7 a7a8c3 b0x0c1 b2b7c3a8. a9x2c1 b6b2b0 - b7c4 - b1ac1 a7a8c3 ab5b5c3b2a7 c5ac1b2c3 c2x0. b3ab0 a9x2c1c2x2b4a8c1 b5x1c3c3a c4b9b9 c2c3x1b6b7b2b7b0a8b7 b6a8a7 a7b2c5a8c1c2a8 c2b4x1b6c3, a7a8c3 b0x0c1 b2b7c3a8. b3ab0 b4b8b6b6a8c1 b9x0 b6b2b0 c2b3x1b5c5 b8cb1 b0c1x0c3a8c1 b2b7b8b6bb8c1a7c2. c5ac1 a9x2c1c2c5ab7b7 ab5b5c3 c2b8b6 ab5a7c1b2b0 b1ac1 a9c4b7b7b2c3c2?

b3ab0 c3c1b8c1 b2b7c3a8 a7a8c3 x1c1 b2 c2c3aa7a8b7 a7a8c3 b5b2b0b0a8c1, c4c3ab7 b6x1b7b7b2c2b4b8c1b7a b6ab7 a8b7 b0x0b7b0 c3c1x1a9a9ac3, b6a8b7 c2b8b6 b6ab7 ab5a7c1b2b0 b4b8b6b6a8c1 b4c4b7b7a c1a8b5ac3a8c1a c3b2b5b5 b9x0 c2ab6b6a c2x1c3c3 c2b8b6 b6ab7 a8b7 b0x0b7b0 b0b3b8c1a7a8. a7a8 b0x0c1 b2b7 b0a8b7b8b6 a7x2c1c1a8b7 b8cb1 b7x1c1 b6ab7 c2b5x1b9b9c3 c4c3 a7a8b6 b2b0a8b7, c2x0 a9b2b7b7c2 a7a8c3 b2b7b0a8b7 c5x1b0 c3b2b5b5bab4a. b1c4c1 b4ab7 a7a8c3 c5ac1a c2x0? b6a8b7 c5b2b4c3b2b0ac2c3 ac5 ab5b5c3 b4ab7c2b4a8, c5ac1a9x2c1 b4x1b7b7c2 a7a8c3 b2b7c3a8 c2x0 b7x1c1 b6ab7 c3c1x1a9a9ac1 b3b8b1ab7 b2b0a8b7?

Vi har aldrig haft någon egentlig nära kontakt, men ändå känns det som om vi har något, där tiden inte har någon relevans. Det kommer alltid att finnas där, vad som än händer. Som sagt, vi har aldrig haft någon nära kontakt och det är inte heller vad jag försöker beskriva, utan mer en känsla som infinner sig. Nostalgin är inte nostalgi längre, utan något annat. (Jag hatar nostalgi).

Väldigt ostrukturerat och inte alls vad jag tänkte skriva när jag bestämde mig. Här nedan kommer det egentliga inlägget, det handlar om fenomenet varseblivning.

---

Jag gråter för första gången någonsin till en bok (en skönlitterar dessutom), den handlar om ett dödsfall och hur en liten kille känner och hanterar detta (egentligen handlar den om så mycket mer, men det bli mer praktiskt såhär). Jag trodde att jag aldrig någonsin skulle kunna gråta till något som hade med 9/11 att göra, jag hade fel. Själva grejen har inte alls med saken att göra, det får jag bevisat för mig gång på gång. Det finns inget värde i ett dödsfall i sig, det spelar ingen som helst roll om någon dör eller skadar sig svårt. Det som spelar roll är hur folk reagerar på händelserna. Det behöver inte heller handla om sorg och sorghantering utan kan vara vadsomhelst, vad som klassifierar det värdefullt och intressant är att det är ÄKTA. Det var en mening som fick vallen att brista:

[...] läkare opererade mig, de gav mig sprutor och lade bandage om min kropp, men det var hennes beröring som räddade mitt liv

Det jag tänkte skriva var inte heller det där, utan att precis efter jag läst klart boken, så:

* kommer aldo innanför dörren
* skickar felicia ett sms som är hemligt
* ringer pappa nykter och pratar om EXAKT VAD JAG LÄST OM (inte exakt samma sak, men det är samma essens.)

Pappa är även nykter, han har aldrig pratat med mig om något liknande nykter.