tick tack

Lewis Carroll var väl en trevlig man utbrast mannen längst fram i kön, trots det bryska och plötsliga uttalandet så var resten inte sena med att instämma, de nickade i takt. Konformiteten hade slagit till, egentligen hade den alltid funnits där men med tiden och det lilla utbytet som skedde så hade den nu tagit överhanden. Den styrde allting. Jag själv stod där som förryckt, vad skulle jag ta mig till?

Jag visste mycket väl att de i denna lilla stad inte tyckte att Lewis Carroll var en trevlig man utan att de i själva verket inte ens visste vem det var, med undantag av några studenter av den gamla skolan. Men jag kunde inte undgå att bli äcklad av detta nät som låg över allting i staden, över taken, över gatorna, ja tom över råttorna och kackerlackorna.

Jag behövde inte köpa de där tidningarna nu, det kunde vänta till sedan. Istället drog jag mig undan och satt mig ner på Café en la Rosé och tog en dubbel espresso medan jag ögnade genom myllret på gatorna.