När jag var ihop med Sanja så hade jag en oerhörd rädsla för att skriva något jag skulle kunna pikas för, att jag skulle skriva något som inte mötte upp till mina egna standarder eller mått. Man skulle kunna tänka sig att det här försvann då vi slutade vara tillsammans, då vi inte längre pratade med varandra. Så var inte fallet, det är väldigt mycket än idag som jag helt enkelt inte vågar skriva, eller som jag skäms för att skriva, för jag vet vad hon skulle tycka om det, jag vet hur hon skulle rynka på ögonbrynen inombords, även om hon aldrig gjorde det rakt åt mig, så hade jag alltid höken ovanför mig. Nu när jag pratade med henne idag så var det samma sak, jag kände verkligen hur allt jag sa bara blev skit och helvete, jag kände hur det fick henne att reagera och jag kände också den avsky hon fylldes med. Ett sådant psykologiskt järngrepp - som lika mycket jag är ansvarig för, jag kan inte stå upp för mig själv i alla lägen - börjar nu lätta, men det är fortfarande inte så att jag känner mig starkare i vad jag säger och skriver. Jag känner fortfarande ett behov av någon som knäpper mig på fingrarna, så jag slipper inbilla mig sådant.
Hur kommer jag bort från det behovet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar