With build-in detailed maps

Nu var jag nära att falla i fällan, att skriva något som jag verkligen skulle ha sett ner på, något som jag verkligen inte skulle acceptera. Så jag upptäckte det i tid och avvärjde, phew.

Det känns som om jag har åkt till världens ände, och jag överdriver inte, jag vet att jag inte är på världens ände, men jag känner mig så jävla borta från allting nu. Jag har inte ens körkort, det är kallt ute. Även om jag skulle ta mig från trångfors så skulle det ändå inte finnas något att göra.

Det är nu jag börjar räkna dagarna.

In your head, in your head.

Dammet är tjockt på exakt allting utom de gamla tidningarna på bordet, det är skitigt överallt från golv till tak. Akta dig för att gå in utan skor, du kan få någon av de tusentals sjukdomar som huserar här. Man skulle kunna tänka sig rummet som något positivt, även om det är skitigt så spelar det ingen roll, det finns glädje och lycka här. Det skulle finnas människor som interagerar - diskuterar med varandra, de skrattar och skålar. Någon har glömt att ta med sig sin del till festen, men det spelar ingen roll, alla är på för bra humör för att något så obetydligt skulle kunna påverka dem. Man skulle se hur Tatanja träffade sin första kille, hon skulle vara sådär blyg som hon alltid var, fast nu skulle det finnas något annat i hennes blick, något som jag själv inte kunde förklara, men det var uppenbart att hon inte längre var den flickan jag träffade i sandlådan...

Please, give me second grace.