I don't want us to go by

Går ner för trappan rakt framför spärrarna, av någon anledning så hastar jag alltid nerför dem, jag vet inte riktigt varför egentligen (jag stressar aldrig). Hursomhelst, kommer till något slags vägar, en leder till vänster och den andra till höger, jag väljer den vänstra. Det är på den här vägen som jag en gång halkade då jag sprang till tunnelbanan (det fungerar inte så bra med antistressen, eller?), jag slog upp jeansen och började blöda på knäet. Jag fortsätter gå, tar vänster första avtagsvägen, nu är jag helt plötsligt mitt i skogen, det står höga tallar runt omkring mig, det är tyst och väldigt öde, nästan aldrig en människa som går förbi. En man står där däremot, han har sin hund i koppel, han försöker lära honom att sitta fint och inte ställa sig upp när människor går förbi. Det går inget vidare, hunden är uppenbarligen ung och blir genast väldigt intresserad när jag går förbi. Mannen har en väldigt varm röst, fast den är något skrovlig. Jag går vidare och passerar så småningom en parkbänk, det är en sån där parkbänk som egentligen inte borde finnas där, den står fastgjuten åt helt fel håll, utan egentlig utsikt. Det är inte heller någon som någonsin sitter där. Jag tar höger upp för en liten backe, jag försöker undvika att gå i leran. Nu är jag helt plötsligt i ett funkishusområde, alla lägenheter ser uniforma ut, det är inte heller några människor på balkongerna som skulle kunna bryta illusionen (?). Jag går förbi kubanens gamla lägenhet, pizzerian och kontoret. Det är nog klart att det är kubanen jag kommer att sakna mest, pizzerian och kontoret spelar verkligen ingen roll för mig. Jag fortsätter vidare på vägen, det är helt öde förutom några svarta katter som springer omkring. Nu passerar jag parkeringen på vänstra sidan om gatan, den lika öde som allt annat. Jag har nu kommit fram till lägenhet 912. Hejdå, jag kommer inte att sakna dig.