Ganska tidigt på morgonen idag fick jag ett SMS från andra sidan atlanten. I SMS:et så stod det att en farfar hade dött. Farfarn i fråga har jag bara träffat två gånger, men jag ljuger inte när jag säger att de två gångerna räckte för att göra intryck i min själ.
Första gången jag träffade farfar så öppnade han dörren med byxorna uppdragna över midjan och skjortan nedstoppad. Han skakade hand med ett fast handslag och hans ögon var så vänliga ögon bara kan bli. Vi satte oss ner i soffan och blev snart bjudna på kaffe och kaka. Han hade gjort en äppelkaka, egentligen så var det ett väldigt enkelt recept, något han absolut inte skämdes över att det var. Det var inte heller nödvändigt. Han trugade oss, särskilt mig att äta mer kaka, det var ju synd att lämna kvar.
När man sedan skulle ta avsked från farfar så frågade han om man inte skulle ha med sig lite frukt, trots att vi sa flera gånger att det var mer än nog med kaffe och kaka så fick vi till slut med oss två äpplen.
Idag försvann hans fysiska skepnad från familjen Perssons närvaro. Men han lever kvar, det vet jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar