Om två dagar är det julafton

Det känns skönt att säga att det faktiskt inte känns av. Trots att julpynten här i New York är helt sjukt ambitiösa så har jag ingen julstämning alls. Det här är nog den första julen som det har inträffat någonsin tror jag, även om det uppenbarligen har mattats av på senare år.

Nu är det inte så att jag hatar julen som sådan, men att vi firar själva högtiden fortfarande, samt sättet vi gör det på nuförtiden, gör att jag helst avstår. Jag kan stolt säga att jag inte köpt en enda julklapp i år och jag förväntar mig inte heller att få någon själv.

Jag tycker nog mer man ska propsa för egna högtider, då man träffas, äter, leker eller vadsomhelst, istället för att hetsa, bli orolig, få fel julklappar, ge fel julklappar, äta massa kött, göda massa företag som man egentligen inte alls vill göda.

Emma och hennes kompisar ville gå till svenska kyrkan i år och äta julbord. Jag känner mig inte särskilt på den iden. Dels för ovanstående nämnda orsak, men även för att julbordet brukar vara sådääär roligt för en vegetarian (helst vegan). Vi får se hur det blir, men det finns inget värre att vara den som känner sig jobbig och konstig för att man vägrar äta kött och köttprodukter. De flesta vet hur jävla dåligt det är att äta kött, för människan, för miljön och för djuren.

Äh, nu blir jag less på mig själv för att det i varje inlägg står något om kött och köttkonsumtion. Jag ska lägga ner, jag lovar.

Idag är det 9 dagar sedan jag såg M. Det känns konstigt. Jag intalar mig själv att det inte är en bra idé att räkna dagarna, så jag undviker det. Men nog fan drömmer jag konstiga drömmar när jag inte sovit med henne på så länge.