I've been everywhere man

Jag har letat efter Döden och pingvinen nu i några dagar, den är ingenstans, inte under sängen, inte i garderoben, inte på toaletten, inte i något skåp, inte i någon väska, ingenstans. Jag förstår inte varför Döden och pingvinen bara försvunnit sådär utan någonsomhelst förvarning. Trots att jag var skeptisk till våran vänskap i början så blev det ganska bra efter ett tag, åtminstone jag tyckte det. Nu sitter jag här och nästintill sörjer att Döden och pingvinen inte är här och hjälper mig med allt det där som bara Döden och pingvinen kan hjälpa med.

Jag vill inte ha någon Auster, han är tråkig och jag har aldrig märkt något riktigt, ingen gnista, ingenting. Finurlig kan han vara, men inte mer än så.

Finurliga människor uppskattas väldigt mycket i vissa kretsar och jag älskar finurliga människor, men de måste ha något mer, de måste ha en känsla som märks rakt igenom, i varje mening, varje ord.

Hur ska jag skriva det här, ska jag börja med att säga att jag inte förstår varför människor inte ser saker för vad de egentligen är, och inte mer, utan att lägga in värderingar lite här och där. ->

->

->

Bara för att det blåser och är kallt så behöver man inte göra annat än frysa, man behöver inte tycka att det är jobbigt och gå och irritera sig.

Bara för att en sak gick sönder så behöver det inte betyda något mer än att den just gick sönder, det är en sak. Saker går sönder.

Varför sörjer vi när någonting förändras?
Varför firar vi när någonting förändras?

Död åt stagnation, vivent les changements!