别

Det ar ganska svart att saga att man inte saknar nagon nagonsin utan att verka kall. Jag forstar varfor folk lyfter pa ogonbrynen varje gang jag berattar for dem att jag faktiskt aldrig gor det, och reaktionen ar an mer forvanad i Kina, aven om de valdigt ofta tycker det ar okej, jag ar ju 外国人 och de ar ofta lite konstiga sadar. Men sa ar det, jag saknar aldrig folk. Detta betyder inte att jag inte bryr mig och att jag inte har nagot hjarta, utan att om jag skulle sakna nagon, sa skulle jag sakna personen i det forgangna, jag skulle sakna dem da, vad man sa och gjorde da. Det skulle aldrig vara samma sak nu. Jag tror sjalva saknandet ar en antites, det gar inte att sakna nagot som du inte nagonsin innan upplevt. Anyways.

Igar var andra kvallen vi hade oppet pa klubben. Det var inte alltfor mycket folk, vilket ar med i berakningarna, OS har ju inte borjat an och klubben riktar in sig pa internationella gaster. Men det var schysst, aven om jag ar lite ovan i rollen jag faktiskt ar i sa ar jag overtygad om att jag kommer arbeta mig in i den. Folket jag jobbar med ar schyssta och alla har tagit sig till beijing pa de mest ovantade satt. Men mixen fungerar och jag tror det kommer bli skitbra att jobba dar under OS.

Det ar lite svart att smalta att kineserna som jobbar dar (som assistantservitriser och allt-i-allor) har sa sjukt mycket mindre betalt an vad vi vasterlanningar har. Det betyder inte att de jobbar mindre, okej, igar hade vi inte sa mycket att gora, men de ar alltid pa tarna. Tar nagon upp en cigarett sa drojer det inte mer an 5 sekunder innan de har en laga under sin nasa. Ger man dem en komplimang for att de jobbar bra blir de overlyckliga. For att inte tala om skillnaden i frihet vi och de har (det dar lat lite val, jag vet). Igar ville chefen ta nagon typ av bild pa en liten sot servitris i baren. Hon var valdigt tveksam och vagrade forst ga in till baren, hon var inte tillaten att vara dar. Det kravdes ihardiga forsakringar om att det var okej, och tillslut sa vagade hon.