Det ar lustigt hur man skriver mindre nar man ar borta. Man hade kunnat forestalla sig att. Hall kaften.
Det ar mulet ute och jag sitter och vantar ut tiden pa jobbet. Igar sa hade jag annu ett valdigt djupt och utvecklande samtal med wufei. Jag far akta mig sa jag inte far hybris, for mer komplimanger och tack har jag nog aldrig fatt i hela mitt liv. Han ar verkligen tacksam for att jag forsoker hjalpa honom med alla hans problem. Han skiner upp och ler varje gang jag borjar raljera om hur jag uppfattar varlden och varfor jag tycker som jag tycker. Och nagonstans sa har jag borjat upptacka forandringar hos honom. Han ar lite mer positiv och kommer hem fran skolan lite mer uppat, trots att han haft exams. Det ar inte sa att wufei ar deprimerad och mar daligt, han har bara ganska lagt sjalvfortroende, nagot jag tenderar att stota pa mer an sallan. De flesta marker nog det inte, men det ar i vissa situationer som man verkligen marker att han ar radd for att gora bort sig, nar han avstar fran att saga vad han vill och istallet bara sager, everything is good.
Jaja, nu lat det dar alldeles for negativt, for hade ni mott wufei sa hade ni inte uppfattat honom som sadan. Hursomhelst, he's a great guy.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
man hade kunnat föreställa sig att man skulle skriva mer när man är borta? tänkte du skriva eller? jag har jue tänkt skriva massor från NY
Skicka en kommentar