Skotrar

Jag är en mycket lat människa bitvis. Saker händer och ibland fastnar jag bara där, likt ett nertrampat tuggummi i en nött trottoar. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker ta bort det (varför skulle du nu vilja det? du jobbar ju faktiskt inte på parkförvaltningen). Fast egentligen behöver man nog bara viljan. Jag har oftast perioder, små intensiva timmar då jag blir hur handlingskraftig som helst, då jag vill bygga hus och göra allt.

Men sådana perioder kommer väldigt sällan av sig självt, jag behöver något slags katalysator för att komma igång. Det brukar oftast hjälpa med en bra film (och inte dålig), det behöver inte vara en feelgood eller liknande utan det brukar räcka med att det bara är en bra film. Då kommer min hjärna (eller hålet?) igång och allt känns hur jävla bra som helst. Det fungerar nästan bättre med en bok, det är precis när jag läst klart den som allting faller på plats. Det känns som jag haft den här dialogen med mig själv innan. Blä.

Men vad hände med skotrarna? Det är ju faktiskt sommar och man kan inte ens köra skotrar här i skåne även om man skulle vilja det. Jag gillar att köra skoter, även om jag uppskattade omgivningen bättre när jag åkte senast.

"Vill du vara för dig själv?"

Nej, jag vill inte vara för mig själv. Jag trivs ju med dig. Det är mest det att jag blir less på mig själv. Jag ser hur, stundtals, vissa mönster upprepas, hur jargongen blir likartad tidigare situationer. Det är de vanliga triviala situationerna som jag avskyr, även om jag ofta har problem med att ta mig ur dem, så är de bara dem jag är less på. Inte dig.

Sebastian är fortfarande väldigt konstig, om inte konstigare.