ibland skrämmer du mig...

Ibland skrämmer jag mig själv, ibland äcklas jag av min egna undermedvetna pragmatiska sida. Det är ingenting jag faktiskt kan kontrollera, även om jag stundtals bara skulle vilja stänga av den. Var den kommer ifrån vet jag inte, men jag skyller på stjärnorna. Jag vill inte låta dryg och självgod när jag skriver det här, men jag vet inte om det går att undvika. Hursomhelst, jag kan, efter att ha träffat en människa väldigt kort, eller inte alls, utan bara pratat med den, säga en hel del om den. Jag brukar ofta kunna säga om personen har syskon och i vilken succession personen är i syskonskaran. Jag brukar veta vad människor jag träffar kort gillar, och till en viss grad förstå hur de fungerar. Om det är något som gnager på människan så märker jag det direkt. Varifrån det kommer vet jag inte, men jag tror att det är en kombination av kroppsspråk, små detaljer, små rörelser, små saker överhuvudtaget, som jag tror (eller vill tro) att de flesta inte samlar in på samma sätt som jag gör.

Det jag äcklas av är hur jag, likt en robot, använder mig av den informationen, denna gång medvetet.

Jag satt och letade synonymer för detta, undermedvetet pragmatisk, är väl det närmaste jag kan komma, men det är inte ens ett ord.