Rösta inte på Söndag

Med tanke på hur många som redan har förtidsröstat så kommer kanske den här uppmaningen lite för sent. Jag försöker bortse från det.

Alla ni som röstar för att "man kan ju inte rösta på förlorarna", "jag gillar inte Mona Sahlin", "alla invandrare lever på bidrag", "det känns rätt", "jag vet inte, jag bryr mig inte", gå inte och rösta.

Om ni inte orkar ta reda på vad de olika partierna står för eller vill göra, varför excercerar ni då eran rösträtt? En demokrati där ens röst faktiskt inte representerar vad man egentligen tycker är per definition meningslös.

Det är val var fjärde år i Sverige och en regering kan förändra otroligt mycket under varje mandatperiod. Många av förändringarna går inte att reversera.

Läs på, utvärdera och bestäm er, på rätt grunder. Inte för att Fredrik Reinfeldt är förtroendeingivande eller för att Mona Sahlin är en kvinna.

Goliat

Efter 6 timmar på sjukhuset coachad av en kinesisk at-läkare från senaste Steven Seagal-filmen så kom det ut ett litet skrutt på 3700 gram. Han skrek inte utan tittade lite spontant fram och tillbaka och konstaterade att jaha, det är här man är nu, ok, det funkar.

Tung luft

Det trycker på utanför fönstret. Luften ligger tung och det är lite svårt att andas. Någonting gömmer sig bakom allt det vita. Man låser in sig och väntar på att det ska övergå, att solen ska dyka upp och säga att nu är det okej, nu kan du komma ut igen, jag är här nu.

Dagarna flyter in i varandra och det är svårt att skilja helger från veckodagar, det har varit så nu sedan vi tagit oss hem från det olycksdrabbade Vietnam. Det är en konstig slags väntan på det lilla skruttet. Vi försöker köpa en liten barnvagn och bärsele via taobao, men hittills så har det inte gått helt smärtfritt, men det löser sig nog.

Enligt kalendern är det 11 dagar kvar nu.

I Shanghai

så har alla män kostym. Man kan tänka sig att det är osmidigt att bygga hus och gräva i marken i kostym, eller kanske svårt att skydda sig när man jobbar som brandman om man är klädd i kostym. Då tänkte man fel, för i Shanghai, har alla kostym.

soool

Det var först efter vi kommit tillbaka från Long Lin till Haikou som vi förstod att man faktiskt kunde sola och bada här. I förrgår hittade vi till stranden och igår så hittade vi till ett hot spring bath and spa. Vi fick våra fötter uppätna av små fiskar som åt den döda huden (som mest hade man nog 2-300 fiskar på vardera fot) och brände oss i den heta solen. Det har varit mysigt här i Haikou och det känns lite konstigt att åka till ännu en ny stad nu när man börjat vänja sig vid dialekten och livet här. Men jag tror Nanna kommer vara ganska glad att komma till en stad där hon inte hela tiden behöver mig för att göra någonting.

33 timmar på tåg kommer bli spännande.

Fler bilder kommer på facebook.

Byliv

Efter att ha blivit smålurade av en illaluktande svarttaxichafför i Xi'an, så hittade vi till flyget mot Haikou. Då det är ofta helt oförståeligt hur en västerlänning som har pengar inte äter kött så fanns det ingen vegetarisk mat på planet och istället fick vi äta bröd. Med vatten. Väl i Haikou så visade sig våran couchsurfer vara väldigt hjälpsam och även om hennes soffa inte fanns och vi fick sova på golvet så tipsade hon oss om en by, som låg en bit utanför Haikou.

Det är där vi har varit i 4 dagar. Vi har bott hos en liten kinesisk bondefamilj i en liten by med 220 invånare. De har tagit hand om oss och bjudit oss på både té och Baijiu. Vi har plockat frukt från träd och sett när de fiskat små räkor med el-spö.

Igår fick vi skjuts av en man och hans fru från Shanghai som gjorde ett reportage om byn, och intervjuade mig, tillbaka till Haikou. De hjälpte oss också att hitta ett litet hotell som låg nära busstationen. Här stannar vi tills den 11:e då vi åker tåg mot Shanghai.

Bilder kommer på facebook.

Hur CSR ibland bara är löjligt

Världens största vapentillverkare, Lockheed Martin talar på sin hemsida om sitt stora sociala ansvarstagande och låga miljöpåverkan. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Kanske både och.

Through its Target Zero initiative, the Corporation has been promoting a “zero-accident” corporate culture. As an interim goal on the way to eliminating workplace injuries, Lockheed Martin reduced injuries by 50 percent from 2003 to the end of 2008. At the end of 2008, the recordable injury rate was down 56 percent from the base year.